Hur mäter man avstånd till planeter och stjärnor? Det finns flera mätmetoder vars en är trianguleringsmetod med parallax. I denna artikel presenteras bristen med metoden när det gäller mäta avståndet från jorden till Mars. Metoden är inte unik för Mars utan enligt doktrin av modern kosmologi används den även för att ta reda på avstånd till stjärnor.

Principen av triangulerings metoden är simpel och unik. Av alla två dimensionell och geometriska figurer, triangeln är unik till sin natur att oavsett triangelns form och dimension, det totala summan av alla vinklar är alltid 180 grader, figur 1. Andra geometriska figurer har alltid 360 grader eller mer just därför ingen annan geometrisk figur än triangel är lämplig till att användas för att mäta avståndet på ett objekt från distans.

Triangulerings metoden fungerar på ett sådant sätt att, vet man vinkelgraderna på a och b, vilket är baslinjen, kan man enkelt räkna ut c genom att addera baslinjen a+b minus 180. För att etablera triangulerings metoden är det absolut nödvändigt att etablera baslinjen och även veta dennes exakta längd. Det är även viktigt att baslinjens längd måste vara i proportion till dimensionerna av hela triangeln. Det vill säga att ju större avstånd till objektet man mäter desto bredare måste baslinjen på triangeln vara.

Kärnan i triangulering är att ta reda på den tredje vinkel grader genom att observera på objektet från två olika punkter och vinkel skillnaden man får från observationerna kallas parallax. I våra vardagliga liv utgör detta även grunden för hur vi själva bedömer avstånd, djupseende och uppfattar världen tredimensionellt. Om man till exempel (figur 2) håller tummen upp på en armslängd avstånd och tittar växelvis med högra och vänstra ögat, verkar tummen hoppa åt vänster och höger i förhållande till föremål i bakgrunden. Detta kallas hoppvinkel parallax och kan användas för att räkna ut hur långt bort tummen befinner sig. Som triangeln i figur 1, avståndet från den högra till vänstra ögat är baslinjen A - B och C är tummen man försöker räkna ut avståndet på. Hur praktiskt detta än låter ska vi nedan se bristen med metoden när det gäller mäta avståndet till ett objekt i heliocentriska modellen, nämligen Mars





För att ta reda på avståndet till Mars, figur 2, ansåg man att man kan placerar två observatörer på två motsatta platser på jorden A - B. Båda observatör tittar mot Mars C samtidigt från sina respektive horisont med Mars mellan de. Observatör A tittar mot öst till sin horisont och observatör B mot väst och man ansåg då att med denna metod kan man etablera den nödvändiga baslinjen som blir lite över 12 000 km, vilket är glob jorden diameter.

Problemet är Mars kan inte vara synlig för båda A och B samtidigt. Som på figur 2 Mars är mellan båda observatörer och den kan inte vara ovanför bådas horisont samtidigt. Om man förkortar baslinjen för kringgå problemet kommer man ha en triangel med oproportionella dimensioner.

När denna metod presenterades fanns det inte ens telefon och ångbåtar och man var medveten om att det skulle vara praktiskt omöjligt att ha observatör B mitt ute i havet. För att kringgå problemet förslogs det att båda observationer kan tas av en och samma person från samma plats med 12 timmars intervall figur 3. Som allmänt känt varvar jorden sin axel ett varv på 24 timmar och 12 timmar innebär halvt varv. I samband med detta A ta den fösta observationen på kvällen när Mars är vid hans Öst. 12 timmar senare, under den tiden jorden har roterat halvt varv har A flyttats till B och tar den andra observationen då Mars är på hans västra horisont. På så viss ansåg man då att man har anskaffats baslinjen av triangeln.

Problemet är att inom de 12 timmarna medan jorden har roterat på sin axel har både jorden och Mars färdats stora distanser i sina respektive omloppsbanor runt solen och därmed har man misslyckas med etableringen av baslinjen. Resultaten är som följande:





I den heliocentriska modellen som vi kan se i figur 3, observatör A kan aldrig hamna till position B på grund av att, under de 12 timmar jorden har roterat sin axel har den också förflyttats ca 1 200 000 km från där den stod när observationen påbörjades vid A. Dessutom förlorar observatören sin originella baslinje vilket var globen jordens diameter, efter 12 timmar den Nya baslinjen är från A – G.

Vidare eftersom Mars är den 4:e planeten från solen har den större omloppsbanan än jorden så under de 12 timmar har Mars hamnat efter jorden och från position G Mars är inte synlig för observatörer. Tills sist i kombination av jordens och Mars rörelse med två linjer av synvinklar, trianguleringsmetoden är förlorad och har förvandlats till rektangel figur med 360 grader.