Intressant tanke från en allegorisk berättelse skriven av Plato som kan vara källa för reflektion om tillvaron omkring oss. Allegorin sägs relatera till den dödsdömde Socrates som anklagats för att ha korrumperat och vilselett ungdomen bort från idolerna av staten. Han dödsdömdes att dricka gift och istället för att fly (vilket sägs hade möjlighet till) frivilligt drack han giftet och dog för att visa att döden är inget att frukta.

Berättelsen handlar om ett antal personer fast bundna i en grotta utan möjlighet att rör sig och se sig omkring (se video 1). I den innersta väggen av grottan finns det en projektion av skugga som kontrolleras av andra personer med eld (se bild nedan). För de som är framför skuggan i den innersta väggen genom att namnge skuggfigurerna har livet i grottan blivit deras verklighet, de känner inget annat än vad som projiceras på väggen. Sedan släpps en person ut från grottan och man får följa med hur denne kan tänkas reagera vid första kontakt med den riktiga världen utanför grottan. Bland annat får man också följa med och se hur smärtsamt det är för personen att ta steget ut från grottan och genomgå total omställning av ens egen världsbild och allt som kan tänkas komma med den nya insikten.





Den allegoriska meningen med de som sitter framför display kan vara vi som lever i en falsk verklighet styrt av, låt säga, okända entiteter (personerna i luva framför elden). Alltså genom att titta på väggdisplay, skuggan av en falsk verklighet har blivit vår verklighet för att vi ej kan ”se” till skillnad från den som är utanför grottan.

Exempel på hur människor allegoriskt sitter i grottan och namnge det de ser på väggen. Den person vi tror kan namnge projektionen på väggen bäst, får möjlighet att få stå framför resten och prata om ting bortom utanför grottan. I videon vid tid 5:11 sitter bokstavligen i grottan...